Du har varit en kär vän, inte bara för mig utan för hela familjen. Vi minns alla hur du underhållit oss under mörka vintrar, kulna höstkvällar och även lyst upp vår tillvaro under årets ljusare tider.
Kanske är det de stunder jag minns bäst – när vi drog ner gardinerna helt, satte på kylan och myste i soffan. Då sken du som en gud i all din prakt.
Så här i efterhand beklagar jag att du fått brottas med tända lampor ibland. Jag vet, det har gjort ont i mig med, men vad gör man inte för husfridens skull?
Å andra sidan har ju du och jag haft våra underbara stunder tillsammans i mörkret alldeles för oss själva och då har du ju fått ge allt utan några störande moment från omgivningen.
Minns du förresten första gången vi kalibrerade? Visst var det skönt? Jag vet inte hur länge vi höll på innan vi kom i mål. Men vi lärde känna varandra rätt bra du och jag, eller hur?
Andra och tredje gången hittade vi ju rätt så mycket snabbare, och resultatet blev ju bara bättre och bättre. Du ska veta att även om det funnits andra under åren som visat sig kunna ännu mer, är det du som varit min favorit.
Jag föll direkt för din fina bild och gillade skarpt att du var så färgstark. En del hade kanske tyckt att du var lite väl färgstark, men inte jag.
Visst, jag minns också kritiken om dig och din lite för gröna sida. Men vi visade allt kritikerna att det inte alls behövde vara så. När vi drog av dig det gröna och klädde dig drottninglikt med lite mer rött fick du verkligen en framtoning som inte låg kungligheterna långt efter.
Och du, det var helt ok för mig att dina svartaste sidor var lite grå. Jag tyckte att det var viktigare att du kunde hålla tyst, så att vi inte väckte de andra när vi var för oss själva. Och jag tror att de andra också uppskattade din tystnad. När vi haft andra såna som du här på besök, (nej du behövde aldrig vara svartsjuk), har det varit din tystnad vi först saknat. De unga kan också vara vackra, men de låter ju så…
Du anar inte vad vi alla saknade dig när du försvann den där gången i början och skulle uppdatera dig. Du sa att du skulle vara borta max en vecka, men det tog nästan två.
Du ska veta att jag verkligen uppskattat hur du greppat mitt sinne och visat mig nya exotiska upplevelser och konster jag inte tidigare kände till. Du har dessutom fått mig att se saker klarare, visat detaljerna på nya sätt och lärt mig se helheten. Snacka om att vara en bra förebild och visa hur det faktiskt ligger till!
Ingen är som du, så hur ska det gå nu?
Förbannad vare han som kom och tog dig! Det hade kanske varit lindrigare om du inte lämnat ett tomt skal kvar, som en påminnelse. Som det var nu märkte jag ingenting. Det såg ut som om du var kvar och det var först när lusten föll på som jag upptäckte hur illa det faktiskt var ställt …
Jo, jag vet, det var ett tag sedan, men de ljusa sommarkvällarna har också sin tjusning och det visste du ju från början att det inte bara skulle kunna vara vi två. Var det därför du lämnade mig så?
Nej förlåt, jag vet att det inte var ditt fel. Du var ju hemma och väntade på mig som vanligt när han kom, dundrade in med all kraft och tog ditt hjärta med sig.
Han lämnade även efter sig en hel del andra döda skal och utbrända saker, men de bryr jag mig inte så mycket om, de går att ersätta. Men du, hur ska jag nånsin…